Sju plus

Läste någonstans (jag vet, världens bästa källa) att man i medeltal grälar med sin blivande tvååring var tredje minut. Plötsligt kände jag mig lite bättre som mamma. Tycker ibland att dagarna mest går åt att säga; nej rurik, försiktigt rurik, va feilas de?!?!?!? osv. Visst förstår jag att det hör föräldraskapet till men ibland blir man näst intill gaaalen. Nåväl. Förutom idag då. Då barnen varit som små änglar hela dagen. Precis just idag då jag skulle ringa om dagisplatser. Har dragit mig länge. Det är egentligen inte aktuellt förrän hösten men jag skulle gärna vilja få det på klart så fort som möjligt. För att jag är sån. Får fnatt av att ha saker hängades i luften.

Rurik har märkt att man kan mata Idun. Idun har märkt att man kan dra rurik i håret när han springer förbi henne i matstolen. Det första har lett till att Idun har fått smaka på en hel del som kanske inte riktigt borde tillhöra kostcirkeln för en halvåring (knäckebröd, banan, morot, popcorn och smulor från golvet). Det andra har lett till att Rurik har lärt sig ett nytt ord. Nämligen TUMMA MIMMI (dumma Idun). Det är rätt komiskt detta med att rurik har bråkat med Idun sedan dag ett och när hon för första gången ger tillbaka är hon den dummaste varelsen på jorden. Nå, det är nog mycket kärlek där emellan också.

För övrigt tycker jag att ltie snö vore på sin plats. Varje dag när vi går ut på gården pekar rurik på en liten snöfläck på marken och undrar: "MAMMA VA E DEDÄÄL???. Jaa-a. Säg de.

08.01.2014 kl. 22:26

2014

Sådär. Nu har vi 2014. Jag tycker det ska bli riktigt spännande. Känns som att dimman kommer lätta lite. Jag kommer börja studera (längtar förfärligt mycket), Idun kommer börja gå, Rurik får uppleva sin andra sommar, husrenoveringen kommer ge resultat och vi kommer få leva lite mera förutsägbart än tidigare.

Annars så har vi råförkylning på gång i familjen. Mest barnen. Rurik har hostat var tredje minut inatt och Idun har kämpat med en extremt stockad näsa. Jag är extremt tacksam för barnkanalen, tågbanor och kaffe


Den extrema syskonkärleken innebär ofta att man pussar och drar sin lillasyster i håret. Ofta också samtidigt.
02.01.2014 kl. 08:45

Vad vet jag.

-"Rurik, se en kenguru"

-"Nää mamma, megapupu!"


-"Se Rurik en säl"

-"Nää mamma, Mimmi! (Idun)".

 

Man ska verkligen inte tro att man vet något.

03.12.2013 kl. 19:05

"Hejååå pudd mamma!"

Det var någon som undrade om hur vardagen med två små barn går. Ifall jag har tips. Grattis! Vill jag först säga. Att ge sitt barn ett syskon är en fin sak. Och vad jag hunnit uppleva så är barn häftiga, makalösa varelser som lär en himla massa saker, om både omgivningen och en själv. Men jag skulle kanske vilja akta mig från att ge tips sådär direkt. Det händer så mycket med barnen i den åldern att vad som är bästa lösningen för en 13-månaders typ inte alls motsvarar en 17-månaders pys (vilket var fallet i frågan).

Men. Jag skulle prioritera grundbehoven. Sömn och mat. Vi tog in en extra säng i vardagsrummet där jag och Idun sov. Medan Pappan och Rurik sov i sovrummet. Det går liksom inte att ha ett spädbarn och en vild ettåring i samma säng...och rätt så svårt och ha dem i samma sovrum i början också, speciellt eftersom man absolut inte vill att den ena ska väcka den andra. Det outhärdigt att sova på en soffa någon längre tid.. Idun är dessutom en riktig nattuggla och för Rurik försöker vi ha samma rutiner som innan.

Mat. DU måste äta nångång. Det kommer förmodligen aldrig något riktigt bra tillfälle, man måste bara ta ett. Ha ofta sådant hemma som storasyskonet kan äta själv.

Ta hjälp. I mitt fall så har det värsta varit när jag varit helt ensam med skruttarna många dagar eller timmar. Det blir någon slags "den som skriker mest får uppmärksamhet först", vilket blir skittrist i längden när man aldrig känner att man gör något annat än "servar" sina barn.

Låt storasyskonet vara med. Ruriks uppgift när vi byter blöja på Idun är att föra blöjan i sopkorgen. Efteråt applåderar han och är så stolt så stolt. De måste också få lära sig hur man umgås med ett syskon.

Äsch, nu blev detta precis en sådan lista som jag inte villa att det skulle bli. Viktigaste är ändå att ni är snälla mot varandra i början, det TAR SIN TID att lära sig vad som fungerar bäst. Låt "två-barns-chocken" ta sin tid. Det är kaos de första veckorna, sen lär ni känna varandra och det blir bättre. Det är ju trots allt fyra människor som ska synkronisera med varandra...idiotiskt att tro att det ska fungera på en natt (tänkte jag).

Annars känner jag nog att det går upp och ner. Ett tag fungerar allt och plötsligt fungerar inget. Jag tror det här första året bara handlar om att hålla sig flytande. Göra saker så enkelt och praktiskt för sig själv och sina familjemedlemmar.. Men jag är nog så fruktansvärt glad att Rurik och Idun får ha varandra. När man upptäcker syskonkärleken så kommer det nog att ge mer än vad det tar.

Men. Det tar sin tid. Man måste andas in. och ut. Vara ärlig. Bli expert på att göra saker trots att man blir avbruten stup i kvarten (detta inlägg har jag försökt skriva fyra gånger, bytit tre blöjor och nattat R två gånger och matat Idun med både mjölk och välling...) Men idag bäddad Rurik in Idun i en filt på golvet, tog tag i ena hörnet och drog iväg med henne till hallen, satte på sig sina gummistölvar och Idun en mössa och sa "HEJÅÅÅ MAMMA, PUDD HEJJÅÅÅ MAMMA". Så. Ibland är det härligt, roligt och spännande.

28.11.2013 kl. 22:20

Kreativiteten flödar

Imorse medan jag torkade bort snor från Idun på golvet passade Rurik på att lägga en iskall jordgubbe innanför mina trosor. Vad mer kan jag säga om dagen? Den blir nog fantastisk!

 

 

28.08.2013 kl. 09:59

Idun Signe Elisabeth

Ruriks lillasyster heter alltså Idun. Det var rätt svårt att bestämma sig, men nu känns det väldigt rätt. Jag har nyss fått båda barnen att sova - i samma rum - klockan nio - själv! Skillnaden på gårdagens och dagens känsloläge är verkligen som natt och dag. Igår var så jälva skit. Allt var skit.

Innan klockan var gryning hade ena barnet bitit mig i innerlåret och det andra hade hållt mig vaken sedan tresnåret. Just när jag hade samlat på mig kanske femtio minuter sömn får jag en bok i huvu av en ivrig ettåring som vinkar HEJÅÅÅ och springer ut genom sovrumsdörren. Jaa, och det vara bara början på dagen.

Jag borde nog ha varit lite snällare mot mig själv i början. Det finns liksom ingen naturlig gen i mig eller i fadern som tänder till och lär mig/oss hur det är att handskas med två krävande barn samtidigt. Man kommer på grejjer under tiden. Jag har blivit rätt bra på att amma ett barn och leka traktor med det andra. Det är ingenting man bara kan naturligt, men efter ett tag blir man skickligare på båda fronterna.

Viktigast är ändå att det inte är usligt jämt, att man iaf hinner endera äta eller sova (sällan man hinner båda). Idag var en bra dag, har hunnit både äta och dricka kaffe. Ikväll längtar jag efter imorgon, efter våta pussar och mjuka bebislår.

 

27.08.2013 kl. 21:45

Idun Signe Elisabeth

Ruriks lillasyster heter alltså Idun. Det var rätt svårt att bestämma sig, men nu känns det väldigt rätt. Jag har nyss fått båda barnen att sova - i samma rum - klockan nio - själv! Skillnaden på gårdagens och dagens känsloläge är verkligen som natt och dag. Igår var så jälva skit. Allt var skit.

Innan klockan var gryning hade ena barnet bitit mig i innerlåret och det andra hade hållt mig vaken sedan tresnåret. Just när jag hade samlat på mig kanske femtio minuter sömn får jag en bok i huvu av en ivrig ettåring som vinkar HEJÅÅÅ och springer ut genom sovrumsdörren. Jaa, och det vara bara början på dagen.

Jag borde nog ha varit lite snällare mot mig själv i början. Det finns liksom ingen naturlig gen i mig eller i fadern som tänder till och lär mig/oss hur det är att handskas med två krävande barn samtidigt. Man kommer på grejjer under tiden. Jag har blivit rätt bra på att amma ett barn och leka traktor med det andra. Det är ingenting man bara kan naturligt, men efter ett tag blir man skickligare på båda fronterna.

Viktigast är ändå att det inte är usligt jämt, att man iaf hinner endera äta eller sova (sällan man hinner båda). Idag var en bra dag, har hunnit både äta och dricka kaffe. Ikväll längtar jag efter imorgon, efter våta pussar och mjuka bebislår.

 

27.08.2013 kl. 21:45

Tvåbarnsmorsa!

Som ni kanske förstår så har hon kommit nu. En liten lillasyster. 50 cm. 3550 gram. På den fjortonde dagen som övertidsgravid och bara en kväll innan igångsättning så satte värkarna igång. Jag uppmanade M att vattna gräset nu innan för nu är det på allvar. De flesta trodde nog inte mig men jag visste att nu jävlar. Hon föddes alltså den tionde juni.

Till skillnad från förlossningen med Rurik så kändes denna mycket mera kontrollerad. Att den tog nio timmar (till skillnad från Ruriks på 22) gör nog också att den kändes lite mera överkomlig. Fram för allt kände jag mig så jävla stolt efteråt. Att nu är det äntligen över. Och hon var så fin och fantastisk när hon anlände. Jag var så beredd på en ljus, liten pojke och ut kom en mörkhårig, redig fröken. Hon är helt egen och kommer helt säkert bli den som bestämmer i denna familj. Namnet är ännu inte spikat i sten så tills vidare kallar vi henne Nuppis.

Imorgon är det en månad sedan hon kom och det är helt ofattbart att jag för en månad sedan fortfarande kånkade på jättemagen och var så fylld av att vara gravid. Älskar att kunna andas, inte ha halsbränna, ligga på min mage och rygg, kunna böja mig och FRAM FÖR ALLT äta brieost. och mycket annat gott. Att kunna ta detdär lilla rödvinsglaset. Oh, nästa gravidetet överlåter jag åt M.

Men för övrigt ska jag blogga mera. Annars faller allt i dimman. Men just nu behöver någon mat. Här är en bild på barnet.

 

Ps. på instagram heter jag sabinasoft. Där är det mer flow.

09.07.2013 kl. 21:18

Övertidsgravid

Ärtan i magen ger min livmoder fem stjärnor av fem möjliga! Vem skulle vilja uppenbara sig när man kan vara där och mysa?

Jag blir så frustrerad. Har sammandragningar varje kväll och varje morgon (05:00) när jag vaknar och inser att inget hänt är det som att explodera. Tänk vad jobbigt för människan att inte veta.

Ger också fem stjärnor åt M som skyfflar jord (för hand) i trettiograders värme på hela vår gård, och sedan kommer hem och gör kokosbollar åt en lite fräsig gigant. Fem stjärnor åt sonen också för de nya grimaserna samt hastigheten han kan vända upp och ner på ett hushåll.

 

Extremt likt författaren till denna text:

03.06.2013 kl. 11:18

Sista maj

Pojkarna sover. Jag är nyss hemkommen från krogen. Åkte förbi huset och vattnade växtligheten såhär mitt i sommarnatten också. Det är för mycket hormoner som yrar runt för att sömnen ska äga rum om nätterna. Det är så nära nu. Idag hade varit ett riktigt bra datum. Imorgon fungerar också. Vad som helst fungerar. Bara det är snart.

Ibland blir jag paniksvettig inför vad som komma skall. Samtidigt som jag längtar efter att föda. Att svettas. Att kämpa. Att dö och återuppstå och förstå att man klarar så satans mycket när man måste. Att knipa riktigt hårt i Martins hand och bli jävligt motiverad. Sen blir jag livrädd. Vill ge bort födseln åt någon annan. Aldrig komma nära smärtan. Paniken. Fly. Sova. Mest sova. För jag är för trött för att ens tänka tanken.

Jag tror det kommer åska när vi åker in. Kan liksom inte föreställa mig att föda på eftermiddagen då folk åker från jobbet och solen skiner in i förlossningssalen. Jag hoppas det sker nattetid. Kanske inatt. Får inte gå hungrig till sängs i alla fall.

 

30.05.2013 kl. 23:53

Plötsligt händer det... inte.

Svar nej. Jag har fortfarande en typ i magen. Beräknad nedkomst är på söndag (om två dagar) och det känns som om pysen drar sig kvar bara för att retas lite. För att jag var så tvärsäker på att hen skulle dimpa ner för två veckor sedan.

Hur som helst så är sommarvädret fantastiskt. Jag har köpt ett par linnebyxor som jag tänker bo i tills hösten kommer, en av de bättre investeringarna jag gjort på länge. Dessutom har jag mått som bäst nu i jämförelse med de åtta första månaderna. Är rädd att bli blåögd och minnas graviditet som något skönt - vilket jag verkligen inte kan påstå att jag upplevt.

På tal om graviditeten så har jag fått något paradoxalt på min mage. Som är så fint fast det egentligen betraktas som något fult. Nämligen en bristning. Till saken hör att den är formad som en stjärna. Jag fick en bristning med Rurik (ett streck dock - inte kanske lika kreativt men i alla fall) och nu har ärtan kreerat en stjärnbristning på andra sidan. De blir fina minnen i framtiden, en påminnelse om att de bott där i min mage. Trots att jag aldrig riktigt kommig överens med min mage så har den i alla fall fungerat som en ypperlig boplats för två små underverk.

24.05.2013 kl. 11:40

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Det är riktigt regnruskigt utanför vårt fönster. Känns skönt. Det känns mera passande med regninga torsdagar eller måndagar än med soliga onsdagar och söndagar. Jag håller på att bli för stor för ungefär allt.

Hormonerna har cirkus och det svänger på en grisblick. Ibland kan jag gå omkring och vara arg på något utan att veta vad, vilket gör mig fruktansvärt irriterad. Så blinkar jag, blir mild i blicken och kokar makaronilåda och tvättar kläder, pussar sonen och bygger höga torn och handlar och städar och viker små små pyttkläder, ringer, mäter, förhandlar och storhandlar, så blinkar jag igen, och allt är huvudvärk, oordning, öroninflammationer, läkarordinationer, matvägran, halsbränna, sömnbrist och stubinen två millimeter.

I vanliga fall brukar jag känna mig rätt stabil. Om drygt fyra veckor får jag byta kapitel. Tvåbarnsmamma. Skönt, för detta börjar bli segt och ohållbart.

Om fyra veckor anländer också vårt kök och våra köks- o matsalstapeter! Allt på samma vecka i maj. Vi kommer nog veta att vi lever. När det är klart ska jag fotografera och stoltserat. Som jag (vi) längtat. Efter allt.

18.04.2013 kl. 21:30

Det blir bättre med tiden

På sistone har jag och M konstaterat att det bara blir bättre med tiden. Jag har varit påväg ner i bittergropen men nu i takt med vårsolen så blir smilegropen lite djupare. Tänk vad mycket vi har klarat av! Tänk vad mycket som har pressat oss och ändå har vi haft roligt i eländet och älskat varandra i de mest absurda situationer.

Känner mig härdad, samtidigt som fasaden nog numera släpper igenom mycket mera känslor och brister. Annat vore kanske märkligt. Lite som ett gammalt påslakan som blivit så använt att det numera mjuknat till något hudvänligt och nära, men drar man för hårt så blir hålet mycket större än förut.

Lite så är det, innuti.

13.03.2013 kl. 22:39

Dagens tumme ur.

Jag har glasögon, nästan jämt. Dessa glasögon som jag har nu har jag haft i snart tre år. De är beställda från nätet och kostade inte mycket. Glasögonen har varit lite för stora och åkt ner för nästippen varje gång jag böjt mig ner för att ta upp något, vilket sker (seriöst) femtio gånger om dagen. Jag har alltså fått som vana att med långfingret skjuta upp brillorna för att inte se totalt miserabel ut - eller riskera att brillorna åker i marken.

Idag gick jag in till Instrumentarium och berättade om mitt problem - sen försvann den glada glasögondamen i en minut och kom tillbaka med mina brillor - böjda på rätt ställe. Det kostade ingenting och det tog ungefär 40 sekunder. Nu sitter de som gjutna.

Då kan man fråga sig - V A R F Ö R, och åter VARFÖR - har jag inte gjort detta tidigare? hade sparat mig väldigt mycket långfinger, suckande och kladdiga små fingrar på mina glasögon.

Alla med samma åkomma rekommenderas alltså ta tummen ur. och besöka närmaste optiker.

28.02.2013 kl. 22:25

Väntar.

Tänk vad mycket lättare det blir när man hör att någon annan också är trött. Att det verkligen inte är bara jag som känner att energinivån är på bristningsgränsen. Att det verkligen är ett faktum att solen varit extremt frånvarande denna vinter. Och sjukdomarna extremt många. Jag har såklart haft varenda en.

Jag räknar ner. Väntar på mars, april, MAJ. Väntar. Min mage är som ett klot. Helt annorlunda jämfört med förra året. Rurremagen var mera saturnusformad. Denhär har lagt sig stenhårt i centrum. Som att jag fått en fotboll insparkad i röven. Rätt så osmidigt att vara gravid och ha ett barn som är lite för motorisk för sitt eget förstånd.

Denna gång vet jag vem det är i magen. Jag tror mig iaf veta. Jag vet vad typen ska heta. Hur hen ser ut. Vilka färger hen passar i samt temperamentet. Vilket är sjukt eftersom det är OMÖJLIGT att veta. Löjligt med sådana förväntningar. Ändå vet jag. Borde verkligen sluta vara så självsäker på vem som är där innuti. Kommer förmodligen bli tagen på sängen. Och överraskad. Väntar väldigt mycket på ögonblicket. Då allt är över, eller egentligen då allt börjar. Världens bästa ögonblick.

När Rurik föddes tyckte jag att han såg ut som en rumpnisse. Dessutom lär jag ha uttryckt mig "men.. de e ju en Rurik". Sådär bara. Såklart. Vad hade det annars liksom varit.

21.02.2013 kl. 22:10

 

 

 

 

 

Senaste kommentarer

08.02, 22:532014 av mira (viggos mamma)
07.01, 18:252014 av J